Medan livet springer utanför fönstret

Fick en sån livsstress ikväll. Låg i soffan, åt mango med gaffel och kollade på The Voice. Tredje kvällen i rad som jag går direkt hem efter jobbet och fastnar i soffan. Och det spelar ingen roll att jag har hunnit rensa hela garderoben, skickat viktiga mail till människor jag älskar och betat av volontärjobb. Jag får panik. Känslan av att livet springer utanför fönstret medan jag glor på tv:n. UUUÄÄÄHH.

Ba: Jag borde testa alla mina vingar innan det är för sent. Gå hos sångpedagog, spela amatörteater, skriva böcker, åka slalom, dricka te hos främlingar. Jag och Chrille borde mötas upp efter jobbet och gå på musikal. Kolla in små vernissager, snubbla över nya sammanhang. Jag älskar fotoutställningar och nötte golven på Galleri Kontrast, men har fortfarande inte varit på Fotografiska museet!

Jag var med i en skolmusikal en gång. Hade ingen märkvärdig roll, ingen solosång. Men jag gick verkligen in för att göra min statist-artade insats med bravur. Två år senare hände något helt osannolikt. I toalettkön på Söderkällaren mötte jag någon som höll kvar min blick. Visst är det du? Som var med i den där musikalen på S:t Eriks? frågade hon. Och det var det ju. Hon kunde citera mina repliker och återgav i detalj hur magnifikt jag tagit mig an rollen. Min dramalärare brukade använda dig som gott exempel för hur vi skulle agera, sade hon.

Kanske hade någon betalt henne för att säga så. Kanske överdrev hon, drogs med av min bekräftelsetörst och de stora gester som bara uppstår i en toakö.

Jag vet bara att de orden har förstört mitt liv lite grann. För någonstans, parallellt med min kontorstillvaro, spiller jag runt på scener och gör succé på succé.